onsdag 15 oktober 2014

ATT VÄLJA LIVET




En bild tagen en mysig dag tillsammans med fina vännen. Livet bjuder på så mycket, och att vara bland människor som betyder något är ett av det viktigaste.




Sorgen efter en nära 



Ett klick in på en inredningsblogg - och precis där stannade världen av för en liten stund. En mamma hade förlorat sin son och skrev så känslosamt att jag blev både kall och berörd samtidigt. Eller rättare sagt, jag blev brutalt omkullkastad... 


Det går ju inte att begripa hur det skulle kännas att förlora ett barn, oavsett orsak.



Och jag tänker att det skulle kännas ännu värre om barnet själv valde bort livet... 



Och återigen blir jag påmind om det sköra i livet, att inte ta något för givet. 



Jag känner tacksamhet över mina tre barn...



 Men drabbad av sorg har även jag varit flera gånger i livet, det drabbar oss alla - och ibland när vi som minst anar det. Jag har mist båda mina föräldrar de senaste två åren. Jag har haft personer i min omgivning som drabbats av svår sorg och tänkt att jag hade kunnat drabbats lika illa... Men som tur var fick jag behålla en nära och kär som cancern släppte greppet om... 



Foton: Aka privat. Tällberg, Dalarna.

Idag går tankarna till Pia som förlorat sonen Martin. Nu när det börjar att närma sig Martins ettåriga dödsdag har Pia har startat en utmaning om suicid på sin blogg. Pengarna går oavkortat till Suicide  Zeros viktiga arbete. De har ett 90-konto och är medlemmar i FRII som ger trygghet om att pengarna hamnar där de gör bäst gör nytta. 


Har ni som kikar in här en egen blogg så hoppas jag att ni vill anta Pias utmaning och skriva detta viktiga ämne. Eller kanske vill ni hjälpa till att förebygga suicid, och få fler att välja livet genom att lämna en gåva -kika in på Pias blogg och se hur.


Pias blogg hittar ni här. 



13 kommentarer:

  1. Usch ja, jag vet allt för väl hur det är när någon mister sitt barn... Min äldre syster miste sin son för 8 år sedan. Hennes enda barn, som då var 22 år. Det värsta var nog att han var "försvunnen" i fem månader innan han återfanns i en tjärn... Den ovissheten tärde... Det har varit många känslor och tankar. Nog har jag lärt mig att njuta av livet och uppskatta det jag har. Och SÅ lycklig jag är över mina fyra döttrar...
    Jag känner verkligen med dig, du som mist båda dina föräldrar inom en så kort tid. Minns ju och har ju läst om det på din blogg...
    Varma kramar till dig och din familj!
    /Maria

    SvaraRadera
  2. Jo då, jag har läst hennes blogg...och jag har vetat ett längre tag vad som hade hänt...det är hemskt...det är svårt att sätta sej in i detta också...min bror gick bort i cancer (hjärntumör) för 14 år sedan , men att ta sitt eget liv är lite skillnad, men lika hemskt är det ändå...
    Stor kram bia

    SvaraRadera
  3. Jag ryser än en gång när jag läser ditt inlägg. Hur skört livstråden är. Och hur tacksamma vi får vara som har klarat de svåra stunderna och kan gå vidare.Det går trotts allt. Vi får en helt annan syn på tillvaron sen
    Ha en bra dag
    kram Meta

    SvaraRadera
  4. Så vackert du skriver, du kan finna orden - som ibland är så svåra att hitta. Man kan inte föreställa sig hur det är att förlora ett barn och man har svårt att förstå hur man kan gå vidare. Vi MÅSTE påminnas och vara tacksamma för de kära vi har!
    Kram på dig!
    Eva

    SvaraRadera
  5. Viktigt ämne. Känner dock ingen som tagit sitt eget liv men min mor gick bort i cancer 1995. Livet tar slut, förr eller senare, så det gäller att ta tillvara på varje dag.
    Kram Helén

    SvaraRadera
  6. Så vackert du skriver det berör. Kram Anna

    SvaraRadera
  7. Vill bara gratulera till "veckans blogg"!
    Kram/Maria

    SvaraRadera
  8. Först så behövde jag andas djupt efter ditt inlägg och sedan brast jag ut i gråt när jag läste Pias, den gråt jag nyss svalt Min kusins barn kastade sig framför tåget endast 16 år gammal så hemskt. Jag var tvungen att sova på saken innan jag kunde kommentera. Men jag kan nog inte skriva om det. Sedan så ett stort grattis till "veckans blogg" Sist så tack snälla för fina ord hos mig, jag blev varm i hjärtat. Kraaaam Pia

    SvaraRadera
  9. Vilket vackert och berörande inlägg...ja hur går man vidare? Jag vet inte, hur skulle man orka...många frågor så svåra att man knappt vågar tänka på dom, tyvärr.
    Varm kram till dig,
    Titti

    SvaraRadera
  10. Vad fint du skriver. Och vackra bilder. Håller själv på att bearbeta en sorg just nu.... Har inte heller mina föräldrar kvar vilket känns väldigt tråkigt. Saknaden är stor och tar aldrig slut. Men att mista sitt barn måste vara det värsta man kan vara med om.

    Stor kram Malin

    SvaraRadera
  11. Så fint du skriver!
    Hanna

    SvaraRadera
  12. Nej, det där vill man helst slippa uppleva!!
    Ha en toppen helg!
    Kram Kia

    SvaraRadera
  13. Tack finaste för ditt vackra berörande inlägg accompanjerat av de vackraste bilder. Jag har mist så många de sista 8 åren, föräldrar, vänner, släkt,,mm..men ingenting känns som att förlora Martin..ingenting. Har varit på Gotland en vecka men nu är jag hemma med tillgång till inbternet, så jag lägger in en länk till dig!
    Varma kramar av omtanke från Pia

    SvaraRadera